Referenser

Pyrrenéerhund Theo

När vi fick vår andra pyrre, Theo, tänkte vi nog att det inte var möjligt att han skulle skälla mer än sin föregångare! Men det visade sej att det visst var möjligt…  Theo skällde på allt f a när han var i trädgården. Han sprang runt, runt och skällde "för säkerhets skull". Han skällde på i princip allt som han såg och hörde. Det var svårt att göra nåt i trädgården och samtidigt ha honom ute. Att lämna honom själv i trädgården innebar att han skällde konstant.

Först tänkte vi nog att han skulle lugna ner sig lite med åldern, men så blev det inte, och hur vi än försökte lyckades vi inte få honom att varva ner i trädgården. 

Hittade Ulrikes hemsida av en slump, och det var f a två saker som gjorde att jag tog kontakt med henne:
dels att hon hade en pyrre själv och alltså hade erfarenhet av rasen och dels att vi kunde ha kontakt via mail. Det jag egentligen ville ha ut av kontakten var nån att bolla tankar och idéer med, men jag fick så mycket mer!

Ulrike går mycket grundligt tillväga och jag fick svara på massor av frågor om allt från kost till vardagsrutiner. Jag lärde mej massor av hennes kommentarer till svaren, både direkt och indirekt genom böcker som hon rekommenderade.

Vi har jobbat efter Ulrikes råd i vår egen takt, och idag känns det som att vi har kommit en bra bit på väg. Han skäller inte hela tiden i trädgården när vi är ute, och vi kan lämna honom ute själv korta stunder utan att han börjar skälla konstant. Han har lättare att koppla av... Visst skäller han (han är ju pyrre ), och visst måste vi fortsätta jobba med honom, men det är mer på väntad nivå, och känns inte lika hopplöst längre.

Det här sättet att jobba har passat oss och vi har fått oss tillgodo mycket kunskap och material att fortsätta jobba med. Det har hela tiden varit ok att ställa frågor, även om sånt som inte har rört skällandet. Mycket givande!

Dansksvensk gårdshund "Dexter"

Vi har en 5-årig Dansksvensk gårdshund, kastrerad hane, som heter Dexter. En för det mesta kärleksfull, lekfull, aktiv och glad hund som har en väldigt tydlig personlighet. Vårt största problem med honom är att han gör utfall mot nya människor och det var först och främst det vi ville ha Ulrikes hjälp med.

Vi fick direkt stort förtroende för Ulrike. Hon har ett stort engagemang och väldigt mycket, och framförallt väldigt bred, kunskap. Ulrike skapade sig en uppfattning om oss och vår hund genom en ordentlig intervju och iakttog både oss och hunden. Hon presenterade hennes slutsatser på ett ödmjukt och pedagogiskt sätt, utan att döma, trots att vi uppenbarligen tidigare gjort många fel i vår relation till vår hund.

Vi fick många “aha”-upplevelser och väldigt många förklaringar på hur och varför Dexter reagerat på de sätt han gjort m.m. Vi fick många olika punkter att jobba vidare med, både muntligt vid diskussion och skriftligt (vilket är bra så man kan gå tillbaka och titta om man glömmer allt vad vi pratade om.) Åtgärderna var på många olika plan, både små och stora. Handledningen och åtgärdsplanerna kändes anpassade för just oss och vi såg ganska snabbt resultaten komma. Att sedan få återkoppling med frågor och feedback från Ulrike efter några veckor var väldigt uppskattat för att hålla igång med träningen. 

Ulrike bemöter både människor och hundar med stor respekt och klokhet. Hon har ett mjukt arbetsätt och verkar väldigt mån om att inte trampa varken hund eller ägare på tårna. Några ord från Ulrike som jag ofta tänker på i olika situationer med min hund är “du ska vara en suverän ledare för din hund!”. Det har ofta hjälpt mig att fatta beslut som känns rätt i interaktionen med Dexter.

Vi skulle inte tveka på att vända oss till Ulrike om vi behöver mer hjälp i framtiden!

Bichon Frise "Aslan" 

Engelsk Springer Spaniel "Nellie"

Pyrenéerhund "Ronja" 

Vår lilla ulltott till Pyrenéervalp växte sig snabbt stor. Inom ett år hade vi fått en stor hund på över 40 kg!

Naturligtvis visste vi vad för hund vi skaffat oss, att den skulle vara stor och stolt samt besitta stark egenvilja. Att det skulle innebära mycket arbete med att fostra en hund av detta slag, som inte direkt är känd för sin starka samarbetsvilja, visste vi också. Däremot kan jag i efterhand se att jag var helt ovetande om de slags problem som skulle visa sig.

Jag hade inte väntat mig att min hund själv öppnade ytterdörren och smet ut varje gång jag gick in på toaletten eller att hon vände oss ryggen och gick in i ett annat rum då någon av oss i familjen ville gosa med henne. Inte heller hade vi kanske räknat med att få jaga runt henne med antingen en diskborste eller diskhandduk i munnen varje gång vi satte oss till bords för att äta. Ovetande var vi också om att vi skulle vakna flera gånger varje natt av ett kraftfullt skällande.

Det var ju inte så här det skulle bli, jag hade läst många böcker om hunduppfostran och gått en mängd olika kurser men ändå verkade förståelsen oss emellan saknas. Jag måste erkänna att jag vid det här laget började känna mig lite smått misslyckad som hundägare.

Det var vid den här tiden jag kom i kontakt med Ulrike Ott, måste passa på att tacka min lyckliga stjärna för det!

Trots att jag läst alla mina böcker, gått alla mina kurser och pratat med många hundkunniga människor, fanns det helt andra sätt att tänka på och helt andra metoder att arbeta utefter. Ulrike har lärt mig att se det jag tidigare inte såg och hon har genom sina okonventionella metoder stärkt bandet mellan mig och min hund och också stärkt synen på mig själv som hundägare. Ulrikes metoder är mjuka och hjälper dig att förstå och fördjupa samarbetet med din hund. Hon har lärt mig tekniker för att underlätta min hunds inlärning och också sätt att få henne totalt avslappnad.

Vår familj sover numer gott om natten och diskborsten har faktiskt mist sin dragningskraft. Fastän vi fortfarande har saker att arbete på, har nog alla hundägare, har vårt band oss emellan stärkts och det är härligt att känna samvaron med henne. Lyckliga är vi då hon lägger sitt tunga ulliga huvud i knät på någon av oss och låter sig bli kelad med. Hon har kommit oss mycket närmare och vi är numer en stark flock tillsammans.

Tack Ulrike för alla dina kloka ord!

Lotta Sörfolk med hela familjen, inklusive Pyrenéerhunden Ronja

 

Pyrenéerhund "Yatzy"

Med undantag för några studieår har jag levt i hem med hundar, jag fick min första egna hund när jag var åtta år, min mamma har alltid haft hund och även utbildat sig för att hålla kurser för andra hundägare, senare har jag varit sambo med flera olika älghundar. Jag har aldrig ens tänkt tanken att jag skulle kunna få några problem med en valp. 

Yatzi är min tredje pyrenéerhund, hon är nu i sitt tredje levnadsår och när hon kom till oss var hon den tredje hunden i vår flock. De andra två hundarna var gamla och gick bort innan Yatzi blev två år, utan att jag egentligen tänkte på det hade vi nu en ensam-hund. Pyrenéern är en i grunden tuff och självständig ras med stor vaktinstinkt, en del kennlar avlar säkert för att få dem mer anpassade till sällskapshundar, kanske jag har en sån nu?

På våren för ett år sedan började Yatzi skälla på nätterna, när alla sov i godan ro väcktes vi plötsligt av  grova upprörda skall - flera gånger varje natt. Hon blev också mer skällig under dagtid. För allt vad jag kunde begripa var det enda som kunde utlösa skallen vanliga ljud utomhus, sådant som förekommer till vardags hela tiden och som Yatzi borde vara van vid och inte reagera så häftigt på. Jag kunde inte finna anledningen och jag provade olika metoder för att få henne tyst och lugn - men lyckades inte. Det blev verkligen ett stort problem som växte i takt med att vi sov sämre och sämre...

Då fick jag tips om en person som hjälpt en annan hundfamilj med liknade problem. Det visade sig att Ulrike och vi bodde långt ifrån varandra - så vi gjorde ett test med problemlösning och träning på distans! Och det fungerade jättebra! Genom Ulrikes kunnighet och förmåga att ställa bra frågor på "rätt" sätt insåg jag ganska snabbt flera saker som vi behövde förbättra för vår hund. Genom alla frågor och svar åt båda håll fick vi också hjälp att se en unghund som är lite osäker och behöver mer stöd av sina människor.

Utan att ens ha träffat Yatzi har Ulrike "sett" och förstått vad vi behövde träna på, vi har fått tips och råd anpassade till vårt vardagsliv - och till en pyrres speciella egenskaper! Med distansträning har vi inte varit låsta vid en tidsplan eller bokade träffar utan har kunnat  gå vidare med övningarna i den takt Yatzi har utvecklats (och matte har haft förmåga att jobba!) Vad vi skulle gjort utan den här hjälpen har jag ingen aning om och vågar inte tänka på! Jag hoppas vi kan anlita Ulrike igen på samma sätt - vi har fortfarande en ung hund som behöver mer träning!

Golden retriever "Ceasar"

 

Ulrike Ott har vid ett antal tillfällen under totalt en månad, som hundinstruktör hjälpt mig med träningsråd  och tips. Hunden är en Golden retriever som vid träningstillfället var nio månader gammal. Han var mycket livlig och svår att promenera med. Han hoppad drog i kopplet och lyssnade sällan när man  försökte korrigera honom. Han var dock hela tiden snäll och visade ingen aggressivitet. 

Jag har haft hund tidigare, men det har varit mindre raser.  Med den här hunden som är tyngre och starkare kändes det nödvändigt att få hjälp med träningen.

Jag tycker att Ulrike på ett mycket bra sätt satte sig in i problematiken med hundens beteende. De råd och anvisningar som hon lämnade var bra och jag kunde utifrån dem arbeta med hunden mellan våra träningstillfällen. Hunden har blivit betydligt bättre, går fint i koppel, hoppar inte längre och lyssnar till instruktioner.

Jag kan rekommendera Ulrike som hundinstruktör.

 

Gertrud Leijon